Gillar du att använda hjärnan lika mycket som benen? I så fall är orientering kanske en sport för dig. Det finns ungefär 500 orienteringsklubbar i landet, och nästan alla är öppna för nya medlemmar.
Det man inte har i huvudet får man har i benen, brukar det ju heta. Men i orientering är båda lika viktiga. Det gäller att kunna springa snabbt, även i svårframkomlig terräng, men minst lika viktigt är att kunna läsa kartan, ta ut kompasskurs och annat som krävs för att orientera sig i terrängen.
Att läsa kartan är grunden i orientering. Det äldsta belägget för ordet orientering är från år 1886, då det användes vid militärskolan Karlberg. Då rörde det sig om en färdighet som officerare skulle behärska, alltså att ta sig fram i okänd terräng med hjälp av karta och kompass. 1893 organiserades den första tävlingen i orientering, för officerare i Stockholm. Fyra år senare arrangerades den första tävlingen i orientering för civila, av klubben Tjalve i Oslo. Banan var nästan två mil lång, och hade bara tre kontroller. Segraren, Peder Fossum, tillryggalade banan på 1 timme, 47 minuter och 7 sekunder. Idag är banorna ofta kortare på tävlingar, och de har i stort sett alltid fler kontroller.
Även om orientering utvecklades inom militären förknippas aktiviteten idag mycket med scouter, och det är vanligt att scoutpatruller tar sig fram i skogen med hjälp av karta och kompass. Efter första världskriget organiserades flera orienteringstävlingar och träningstillfällen av Ernst Killander, som inte bara var major utan även engagerad i scoutrörelsen. Han såg orientering som ett sätt att göra ungdomar intresserade av idrott. Det var han som skapade sporten orientering, flera av dess regler, och det var också han som applicerade den militära termen orientering på den nya sporten. Killander är erkänd som orienteringens fader i de nordiska länderna.