Gillar du att använda hjärnan lika mycket som benen? I så fall är orientering kanske en sport för dig. Det finns ungefär 500 orienteringsklubbar i landet, och nästan alla är öppna för nya medlemmar.

Det man inte har i huvudet får man har i benen, brukar det ju heta. Men i orientering är båda lika viktiga. Det gäller att kunna springa snabbt, även i svårframkomlig terräng, men minst lika viktigt är att kunna läsa kartan, ta ut kompasskurs och annat som krävs för att orientera sig i terrängen.

Att läsa kartan är grunden i orientering. Det äldsta belägget för ordet orientering är från år 1886, då det användes vid militärskolan Karlberg. Då rörde det sig om en färdighet som officerare skulle behärska, alltså att ta sig fram i okänd terräng med hjälp av karta och kompass. 1893 organiserades den första tävlingen i orientering, för officerare i Stockholm. Fyra år senare arrangerades den första tävlingen i orientering för civila, av klubben Tjalve i Oslo. Banan var nästan två mil lång, och hade bara tre kontroller. Segraren, Peder Fossum, tillryggalade banan på 1 timme, 47 minuter och 7 sekunder. Idag är banorna ofta kortare på tävlingar, och de har i stort sett alltid fler kontroller.

Även om orientering utvecklades inom militären förknippas aktiviteten idag mycket med scouter, och det är vanligt att scoutpatruller tar sig fram i skogen med hjälp av karta och kompass. Efter första världskriget organiserades flera orienteringstävlingar och träningstillfällen av Ernst Killander, som inte bara var major utan även engagerad i scoutrörelsen. Han såg orientering som ett sätt att göra ungdomar intresserade av idrott. Det var han som skapade sporten orientering, flera av dess regler, och det var också han som applicerade den militära termen orientering på den nya sporten. Killander är erkänd som orienteringens fader i de nordiska länderna.

Under 30-talet lanserades nya, mer tillförlitliga kompasser, som ökade intresset för orientering. 1932 hölls den första tävlingen mellan Sverige och Norge, och året därpå lanserade svenska Silva den kompassen med gradskiva.

1934 fanns det mer än 250 000 aktiva orienterare i Sverige, och sporten hade spridits till Finlands, Schweiz, Sovjetunionen och Ungern. Svenska Orienteringsförbundet grundades 1936.

Efter andra världskriget spreds orienteringsidrotten till bl.a. Nordamerika och Oceanien. Inte sällan var det personer från Norden som introducerade sporten. Viktiga gestalter för att introducera orientering i USA var Piltti Heiskanen från Finland, Björn Kjellström från Norge och Harald Wibye från Norge. Det internationella orienteringsförbundet grundades 1961, vid en kongress i Köpenhamn. De första världsmästerskapen i orientering hölls 1966.

Allemansrätten har spelat stor roll för orienteringens utveckling i Sverige, och är också en av faktorerna bakom de svenska framgångarna i sporten. Andra länder där det också är tillåtet att röra sig över annans mark är Norge, Finland och Schweiz, länder som också har fostrat många framgångsrika orienterare. Men det finns naturligtvis topporienterare även från andra länder, bl.a. australiensaren Hanny Aliston, fransmannen Thierry Gueorgiou och ryssarna Andrej Khramov och Valentin Novikov. Det internationella orienteringsförbundet IOF har idag 80 medlemsländer, från de sex befolkade kontinenterna.